Vikt

Detta med vikt är ganska viktigt (<- Japp! Med flit!) för många. Tyvärr måste jag säga att jag faller in i den kategorin som är lite för besatt utav siffran som vågen visar. Jag har haft panik här hemma för att jag inte kunnat väga mig sedan vi flyttar in, för att sedan när älsklingen hittar den märka att jag har inte alls gått upp sen vi flyttade in i huset. Vågen visade att jag gått ner! Den känslan jag får när jag ser att jag inte väger "något på 50" utan istället är nere på "något på 40" är en känsla jag både älskar och hatar. Självklart älskar jag att vara tillfreds med hur min kropp är, samtidigt som jag hatar att jag faller in i mallen över tjejer som känner att hela dagens humör beror på vad vågen visar. Kanske tom hela veckan.

Jag kommer aldrig se mig själv som en smal människa, jag kommer aldrig tycka jag har fin kropp. Allt bara för att jag måste se till vad jag inte har istället för vad jag har. Istället för att känna att jag har en normal-kropp så ser jag till bristningarna jag har på insidan av låren och celluliterna på rumpan. Istället för att vara tacksam över att jag kan klä på mig utan större ansträngningar så frågar jag mig själv varför jag inte kommer in i en mindre storlek. Istället för att tänka "shit vad gutt, mitt bmi ligger på 20" så känner jag "vafan ligger jag inte kvar på 18 för??"

Detta är ett tankesett och beteende jag haft till och från hela livet. Jag får alltid höra att jag har bra självförtroende gällande min kropp, men det är bara för att jag är så himla bra på att dölja hur jag egentligen känner. Jag säger att jag är nöjd med min kropp samtidigt som jag sitter och funderar på hur jag ska kunna fettsuga mig på bästa sätt..

Sedan börjar jag faktiskt undra om jag är schizofren, för vissa dagar tänker jag "fan så snygg kropp jag har! Ja, min magen bullar ihop sig när jag sitter ner men vad fan gör det?!" Det är såna dagar jag vill ha VARJE dag, jag vill inte ha dessa dagar där allt suger och jag hatar min kropp. Som tur är så har jag min älskling som säger till mig hur vacker och snygg jag är varje dag och som lyfter upp mig när jag är nere, som får mig att tycka om min kropp igen när jag känner mig äcklig. Som faktiskt gör att dessa hatdagar är väldigt få, visst idag har jag haft en jobbig dag men älsklingen får mig att förstå att han inte är med mig bara för min kropp, och han tycker jag är snygg oavsett. Hur ytligt det än låter så mår man mycket bättre av att höra sådant. När man får höra från andra att man är smal tar man det inte riktigt på samma sätt.

Summan av allt är väl att jag jobbar på det, nu när jag har lite ledigt ska jag försöka komma igång med lite lätt träning. Alla dessa tankar blev så mycket jobbigare när jag slutade med basketen och gick upp i vikt, så träningen kommer väl hjälpa mig mer psykiskt än fysiskt just för att då känner jag att jag gör något nyttigt och inte bara är soffpotatis.

Det viktigaste vi måste tänka på är att alla är fina oavsett, vi ser alla olika ut men vad gör det? Det är väl ändå det som är charmen i det hela?! Alla ska få ha sina brister och sina positiva sidor, det är det som gör oss mänskliga och det är det jag älskar med denna värld. Så nu ska jag lyfta upp mig, läsa mina kusins motivationsinlägg en gång till och inse att jag klarar att lyfta mig själv hädanefter! Jag behöver ingen som säger att jag är fin, jag ska tänka det själv!


Om ni själva vill motivera er, så läs denna! :)
http://www.nicklagard.se/motivation.html

Peace!